Finland

Det är intressant hur vissa ställen alltid finns där. De verkar inte ändras alls och känns lika trevliga. Älskar verkligen att komma hem till Finland ibland, även det tar på krafterna att resa.

Känns verkligen som att man kommer hem igen när jag kliver ur bilen i Lahti (Lahtis). Bara se allt som fanns redan när jag var liten och inse att det är precis som innan. Alla mina kusiner är kvar och min bästa vän. Det är svårt att tro att vi har kännt varandra i 17år redan. Känns som igår vi gick i lågstadiet tillsammans.

Riina är en underbar vän, aningen vild, men otroligt mysig. Jag älskar komma tillbaka och få spendera tid med henne. Hon får mig verkligen att sakna allt här. Påminner mig om hur det var att bo här ute.

Vintrarna är otroligt kalla och det känns som att näsan/tårna ramlar av. Men landskapet är så vacker. Saknar lite den här småstora staden… Den är inte för stor eller för liten. Man har allt man behöver. Det är inte heller långt till större städer om man nu skulle behöva något speciellt som man kanske inte får tag i, förutom i större affärer.

Mest är det väl att jag skulle vilja vara nära systern min. Börjar bli lite små beroende av att ha henne nära. Ungefär den enda familjen jag har kvar. Mår bra nära henne. Även hennes söner är söta så länge de inte låter alltför mycket. Alltid undrat hur det skulle vara att vara nära sin familj. Finnas med i bilden lite oftare än 1-2ggr per år.

Kanske kommer en dag när man faktist lever lite närmare eller är rikare och kan flyga över oftare. Det skulle vara trevligt. Jag saknar verkligen Finland, mina vänner, kusiner och det vore trevligt att vara lite bättre moster till syrrans ungar.

Sami är 5år och riktigt smart. Han kommer nog bli något riktigt bra när han blir stor.
Joni är 4år och är den vilda av de 2. Han är verkligen överallt och ska hoppa och leka konstant. Han har sån temperament. Men han är söt han också.

Jag vill se de växa upp och lära sig saker… Det är skoj av nån anledning. Borde vara i Finland lite oftare. Det kommer nog.
Nu ska jag njuta av de sista timmarna i Finland innan jag ska flfga hem igen och fortsätta med vardagen.

Death

Everywhere, every day, every hour… Someone dies somewhere.

How do we cope with that? Knowing, they all are gonna die, we are never to see them again.
They will fade from the world, leaving us with endless line of questions, staring at the stars and wondering.

What is out there for us, after we die? Is there something or is it just a myth? Or are we gonna get reincarnated and become cats or mice? Can you choose what you wanna be? Can we be ghost after? Haunting the people we love, letting them know that we are okay.

I don’t know what to believe, but I want to believe that you at least don’t feel pain. Dying with great pain is not a fun way to go. I just wish that it all will go away after. That you don’t feel anything, you become whole again.

Wondering where we go, if we go anywhere. Teasing with the thought of reincarnation and ghosts.
I hate death, it takes all the good people around me and leaves me alone with the bad.
Cancer, heart attack, unknown disease, murder, suicide or age. I have seen a lot of ways to go, all near me. Tearing me apart, but I will rise. I just hate death.

En ny sida!

Games List är en ny sida jag laggt till under Whispers. Där kommer jag försöka samla lista över mina spel och liten förklaring vad de är för något och vad jag tycker om de. Destå mer text, destå mer gillar jag de!

Hösten…

Det har alltid funnits snack om att folk blir mer deprimerade och trötta på hösten. Alltid sagt att det är en myt, men det säger jag om mycket som låter helt knäppt.

Har märkt på kontoret och lite här och var att folk ser mer trötta ut. Nästan hängiga. Ungdomarna är väl de enda med så mycket energi att de kan inte göra något annat än springa runt och skrika. Låter skumt att säga så när jag tekniskt sett själv är fortfarande ungdom, men det känns fan inte som det.

Skulle äta lunch med en kompis förra veckan och började prata om hösten. Ett av de första sakerna han sa: ”Man blir fan mer trött på hösten, man har typ ingen energi över…”. Det fick mig att tänka på hur trött jag har varit det senaste. För min del är det lite mer än hösten som tynger på axlarna, men jag arbetar på det. Dock visade sig att jag även hade feber och behövde stanna i sängen slutet av förra veckan.

Man tycker att folk skulle bli mer glada iaf ett tag på hösten, när alla fina färger fortfarande syns, innan allt blir grått och trist. Förstår inte varför hösten måste vara så dyster precis innan vintern kommer. Det är lite synd att man bor i Stockholm och får typ aldrig se snö bara för att den hinner smälta bort innan man hunnit njuta av den.

Fuskar lite iår och åker hem till Finland över en helg precis innan jul och leker med syrrans barn på gården och bygger snögubbar! Det måste jag göra, det var så länge sen man gjorde något sånt.
Jag är lite så där barnsligt vuxen; jag ser ”vuxen” ut, men jag är 5år i hjärtat. Älskar leka med snö och sådant. Man blir mystiskt glad av det.

Men tiden innan snön och att allt grått gömmer sig under de vita täcket av snö, så är allt otroligt tråkigt och trist. Hösten borde livas upp på något sätt. Något som får folk bli lite mer glada, att få de se fram emot hösten på något sätt. Jag vet inte om det är möjligt, men önsketänka sig får man alltid göra. Hoppas jag.

Undra vad folk brukar hitta på för att bli lite mer glada på hösten?

Tjejer och spel

Befolkningen verkar tro att teknik ska tillhöra killarna och tjejerna ska vara blonda och blåögda brevid.

Det magiska med våran lilla IT-samhälle är att väldigt många tror fortfarande naivt att, tjejer inte spelar spel. Eller rättare sagt, att de inte blir beroende av något annat än Farmville på Facebook enligt en artikel i Metro.

Visst är det antagligen i antalet % där killarna dominerar, men det finns gott om tjejer som gör inget annat än spelar på dagarna och har ingen koll på verkligheten. Man skulle kunna tro att folk vill inte se hur världen ser ut egentligen. Befolkningen verkar tro att teknik ska tillhöra killarna och tjejerna ska vara blonda och blåögda brevid. Så är det dock inte. Verkligheten ser ut så att det domineras av de mest kunniga.

Jag va ca. 5-6år gammal när jag insåg att spel är fantastiskt roligt. Började med Super Frog på Amiga!

Jag har själv varit en ”slav” till spelen sedan jag spelade Super Mario Bros på 8-bitars Nintendo och Super Frog på Amiga. Det va då, ca 5-6år gammal som jag insåg att spel är fantastiskt roligt. Jag vet inget bättre sätt att få komma bort från allt och bara göra något riktigt roligt och spel som tvingar en att använda sina få hjärnceller man har kvar är bara nyttigt för en. Att sitta och försöka lösa pussel för att lyckas öppna en dörr eller följa ledtrådar för att hitta något man behöver för att komma vidare i spelet. Dessa detaljer ger så otroligt mycket, man lär sig lösa gåtor och tänka frammåt och se saker man kanske annars inte skulle tänka på.

För länge sen läste jag en artikel om hur armen i USA (tror jag det var) använder sig utav en välkänd strategi-spel som läromedel till blivande soldater. De skulle lära sig planera sin strategi inför krig och få lära sig tänka innanför rätt banor. Spel används rätt ofta som läromedel, för det gör det väldigt mycket roligare att lära sig.

Själv spelar jag det mesta mellan himmel och jord. Dock så håller jag mig långt borta från CS *rys*.
Äger själv en Dreamcast, Playstation, Playstation 2, Xbox360, PSP och NDS. Har även WII och Playstation3 i lägenheten som jag spelar på av och till, men de tillhör inte mig. Min speldator har jag byggt ihop från andras ”gamla” delar, blev rätt kraftfull datorn utan att betala för det måste jag säga. Som jag har fyllt med spel, allt från gamla godingar som Diablo 1+2, Space Colony, Starcraft, Warcraft 3 och massa fler.

Vi tjejer finns överallt och vi kan precis lika mycket, om inte ibland mer, än vad killarna gör.

Det som oftast är igång på den dock är World of Warcraft, som är rena drogen för många. De eviga stora världarna fyllda av spelare varje dag och natt. Det som är roligast att huvudhönsen i ett av guilden jag är med i är faktist en tjej. Många killar skulle nog anse att tjejer kan inte leda och tjejer kan inte spela. Jag håller dock inte med. Vi tjejer finns överallt och vi kan precis lika mycket, om inte ibland mer, än vad killarna gör. Hänger själv med en vänskapskrets där det är otroligt många tjejer som spelar, men nästa inga av killarna. Fann det väldigt lustigt när jag kom tänka på det.

Vad jag försöker säga är att, bara för att vi syns inte, betyder inte att vi inte finns. De flesta av oss håller oss anonyma eftersom det är bekvämast så, tanken på vilken värld vi lever i.
Dock så finns det de som försöker uppmuntra oss tjejer att komma fram och spela tillsammans och ha trevligt. Tänkte att jag skulle sprida ordet till alla gamertjejer där ute!

Gå in på : Gaming Mingel För Tjejer och se mer. Det kan bli riktigt roligt om man bara vill, vi kan också.

Time flies…

Dagar bara flyger förbi, tycker man efteråt iaf. Många av dagarna sneglar fram och gör en galen varje gång man kollar på klockan.

Vi har blivit så beroende av tid att vi inte ens märker det. Allt handlar om tid. I vissa fall även om pengar, men vilken nytta har man av pengarna om man inte har tid att utnyttja de?

Många av mina vänner är uppbokade flera veckor i förväg för att de ska hinna med allt och alla. De har inte tid till spontana ryck som ”Oh! Jag vill gå på bio nu” eller ”Nu ska jag ta en långpromenad i skogen”. Iaf när man lyssnar på de om sina närmaste  dagar/veckor. Förstår inte hur de orkar.

Tycker tiden bara försvinner och har inte tid med något, men ändå är jag inte lika uppbokad som de flesta andra. Undrar vart vissa får sin kraft ifrån.

Tänk om man kunde stoppa tid ett tag iaf en gång i sitt liv.

Vad skulle man göra då tro?

Har funderat över den där frågan länge, om man bara får göra det en gång så vill man inte slösa bort den chansen.

Kanske skulle passa på att ta det lugnt, se ställen. Eller göra något man aldrig har tid med oavsett hur man försöker. Kanske borde man fixa massa på jobbet eller resa runt jorden. Alla svar verkar så meningslösa…

Vet verkligen inte vad jag skulle göra om jag fick stoppa tiden en gång. Oftast brukar jag säga ”Önskar jag kunde stoppa tiden ett tag och sova ut”, men det känns inte riktigt värt det när man väl tänker på det.

Kanske det som är problemet… Man tänker för mycket och planerar en massa. Klart man inte hinner göra något om man övertänker allt eller måste planera allt i minsta detalj innan man gör något. Om man bara kunde leva utan planer hela tiden och ta saker som de kommer hela tiden. På jobbet måste man tyvärr planera allt, men det är bara 1/3 av veckan ( i antal timmar ) man spederar där. Resten får vi göra som vi vill med, men helst ska man ju sova minst 42h per vecka = 6h natt. Jag personligen behöver mer än 6h per natt men inte alltid jag lyckas med det. Efter jobb och sömn har vi fortfarande 86h kvar att leka med, 72h för de som sover 8h per natt.

Vad gör vi med all denna tid?

Varje dag går förbi, många av oss lär inte ens komma ihåg hur eller när man gjorde något. Det har blivit så många dagar att allt smälter in i mängden. Tiden bara flyger iväg…

Vart befinner man sig i mängden av tid? När tar tiden slut? Det är frågan, tror jag. Tid är ett mysterium…

Vi är många som vill ha typ 28h dagar. Vi klarar inte oss på 24h, kan man ändra tid tro?

Nerladdning vs. Marknaden

Efter att ha läst IDG:s artikeln om ”Sexreklam på Pirate Bay har skadat filmbolagen” och insett att de tror ärligt att folk slutar köpa cdskivor/film bara för att det går att ladda ner. I samma veva såg jag artikeln ”Säljer mer skivorn än nånsin” som berättar hur skivförsäljningen har gått upp rekordmycket trots piratnerladdningar.

Det jag känner är att jag vägrar köpa något som jag inte vet ifall jag gillar. Jag måste höra musiken först nånstans innan jag vet att det är bra och jag vill veta ifall en film är värd att äga innan jag betalar ca.199kr för den. Det är inte värt att köpa en film för 200kr och sen inse att man vill aldrig se den igen. Samma med musik, man vill inte betala 150kr för en skiva och inse att man gillar bara ett av låtarna.

Vad gäller spel så kan det vara si och så, jag brukar testa spel hos vänner innan jag bestämmer ifall jag vill spendera 700kr för det. Försäljningarna för film och spel kan inte lida för ifall man hittar något man gillar så köper man det. Det gör jag iaf. Jag är konsument som vägrar köpa skit bara för att någon tycker det. Jag testar först och köper sen. Nu talar jag inte om nerladdning utan att få chansen att testa saker först och att sedan köpa det.

Känner till många personer i hela världen som får veta om nytt spel, laddar ner det och testar, några dagar senare går de och köper det för att kunna spela med sina vänner. Samma sak med filmer, de hittar en film eller en serie de gillar så skaffar de det sen. Våran filmhylla svämmar över dvd-filmer och boxar av serier. Inget av de hade vi köpt om vi inte hade fått se de innan.

Det enda jag köper utan att kolla upp på något sätt är Asiatiska filmer. De är alltid bra, vissa kan suga lite eller vara lite sega, men de gör mig aldrig besviken. Samma sak med anime. De kan man oftast satsa på för det finns ingen hollywood trams inblandat.

Jag vågar påstå att nerladdning är bara bra, filmer, serier och musik sprids som aldrig förr. Otroligt mycket serier som är rikgtigt bra från USA/England kommer aldrig se dagens ljus i Sverige. Folk vill ha mer att se på än talkshows och idioter som gör bort sig live. Därav stor nerladdning av serier, ungdomar behöver variation. Musiken sprids genom vänner och bekanta, musik från asien eller afrika når oss i sverige genom internet, inte genom skivförsäljning. Tack vare internet kan allt nå vem som helst. Alla kan ta delar av det goda i världen. Det finns så otroligt mycket bra musik och serier som många missar pågrund av gränser i media. Sprid mer så blir det bättre!

Mother…

There are times witch I can’t recall or change. I can keep feeling them and remembering bits and pieces. It never seems to end.

There are memories of my past that noone else seems to remember, are those dreams? Or is a past that everyone else has forgotten?

Have I lost touch with myself, or have I just grown up and ignoring the past? What is the truth of the past? Who was my mother? What did she do? I grew up with her and still I have no idea. She was a person to love, her smile so gentle. I have forgotten her smell, how her hair felt. I miss her arms around me, those wonderful arms, keeping me sane. She wasn’t perfect, there is no such thing, not for me at least. I just wish, that I knew her better. That amazing person, that I once knew. She could draw so nice, good with her hands and made wonderful meals when she were home. Her way to teach me, encouraging me forward. She saw what I could be, how much I wished to learn. I got the most out of her, but not enough… She isn’t here… She isn’t with me. Seeing me grow up, become something she dreamed me to be.

Oh I wish she were here, singing her songs and dancing around. Seeing her draw her dream house in the most silent place in Finland and listening to her dreams. She never got any of it, I wish I could fix it.

Oh what I would do, for her. Just to get her back… Back to me… Oh how I miss you mother…

Will always love you from the bottom of my heart. The ache is there to remind me.

I will never forget, who you were and what you did. You weren’t perfect, but you were mine…

Invandrare i Sverige

Efter att ha läst Perzec’s inlägg om upploppet i Tensta kom jag tänka på alla invandrare som försöker göra det bättre för sig själva.

Svenska staten skyfflar undan alla invandrare i ett hörn och tror att de kommer bara lägga sig och ta det. De har ingen tanke på att dessa är människor också. De kan många gånger mer än vi gör och har högre utbildning än staten tar hänsyn till. Det är nästan intill omöjligt för de att ta sig från alla förorter och skaffa sig ett liv de är vana vid, innan de behövde fly.

Regeringen och staten klagar konstant på att det är dåligt hur invandrare inte lär sig svenska och alltid umgås med folk från sitt eget land istället för att ”beblanda” sig med andra. De gör det omöjligt för barnen att ens kunna tänka sig lära svenska ordentligt när de stoppar bara invandrare i en och samma kommun. Såg lagom roligt ut att gå mellan Husby och Akalla när man ser ca 15st utlänska barn leka och så står det EN vit kille med vitt hår mitt i smeten. Enda svenska barnet man hade sett på hela kvällen. Möjligvis var han inte ens svensk egentligen, men han stack ut från mängden.

Man hör mycket ute i förorterna hur folk har försökt ta sig därifrån för att ge barnen bättre uppväxt, men det är helt omöjligt i storstäderna. Där blir de lurade konstant. Familjer som har barn och båda föräldrar har jobb försöker skaffa sig nytt hem bort från förorten, men de får vänta längre än andra för, ’svenskar’ har företräde, de går att lita på. Jag litar nog mer på utlänska än svenskar. Svenskar tänker bara på pengar och sitt ego, när de från andra länder lär sig att vårda andra och ta vara på sin familj.

Jag gick med i en grupp som skulle prata om framtidens boende, vid tillfället fick vi inte veta vem som ville ha undersökningen. Då hade de valt ut människor från Akalla, Husby och Kista för att tala med de om, hur vi vill ha det? Hur vill vi bo? Vad tittar vi efter på ett bo-område? Gissa vad de flesta sa? Kan påpeka att det var jag och en till tjej som inte var invandrare ( fast jag är det egentligen, bara att Finskar räknas inte av någon anledning ).

Vi vill bo på ett lugnt område, säker för barn och där de kan lära sig svenska. Vi vill flytta bort från förorterna där språket är så smutsigt. Barnen lär sig inte ordentligt.

3 av 6 familjer hade planer på att flytta ut ur Stockholm till landet så att barnen skulle få komma bort från klumparna och lära sig ordentligt. De gillar inte alls att bo i förorterna.

Snälla staten, inse vad ni gör! Det är ni som skapar problemen och ser till att barnen växer till att hata er. Klumpa inte ihop de eller sopa undan de i ett hörn. Förr eller senare tar de över och ni kommer ångra er då. Lyssna på era medborgare istället för att sitta i era bekväma kontor och ignorera verkligheten. Oavsett vilket fluffigt land ni bor i eran huvuden så kommer den försvinna förr eller senare, speciellt när sverige blir USA.2. Bara en varning, det kommer gå under…

Livet och dessa plågor

Många tankar kring vad man bör och bör inte göra. Man undra många gånger ifall det man gör är något som är bra eller dåligt, eller att man kanske har fel anledningar att göra något.

Det jag gör idag, kommer och sparkar mig imorgon.

Oftast har man ingen tanke på: Vad händer efter det här? Det går oftast inte svara på heller. Alla har vi nångång gjort, medvetet eller ej, något som plågar en eller får en tänka: Men om jag hade gjort så istället… Många av oss vill bygga en tidsmaskin och gå tillbaka för att ändra något man gjort nångång. Kan vara väldigt litet och obetydligt många gånger, men för den som gjort det kan det vara hur stort som helst.

Jag är expert på att älta på det förlutna och även fått lära mig vad det kan åstakomma ibland. Har även fått lära mig hur jag ska tänka istället. Dock så, oavsett vad alla säger, är jag medveten om att jag kommer aldrig kunna ändra på det jag gjort och jag kommer inte kunna ändra på det jag en dag kommer göra. Oftast inser man först långt efteråt att man kanske inte borde ha gjort si eller så. Själv har jag gått in i läget att säga: Jag är starkare tack vare allt jag varit med om, jag har fått lära mig i både gott och ont.

Alla val vi gör i livet formar oss på något sätt, vissa värre än andra. Många önskar bort sig själva för att de har gjort något dumt eller någon gjort något dumt mot de. Man måste bara hitta det där, lilla extra nånstans och hålla i det. Förr eller senare börjar det ljusna, ifall man har tur.